I'm dreaming of a provisorisk Christmas

Julpalmen står grön och grann i stugan, pyntad med Ikealjusslingor och kondomer. Klapparna är inslagna i tidningspapper och har lagts under densamma. Högtalaren spelar julskivan med Adolf Fredriks ungdomskör på repeat och om det inte vore för de Thailändska doftljusen som luktar som någon slags blandning av citron och saliv, kunde man nästan känna doften av nybakta lussebullar. Trots att det är 33 grader ute och på tok för varmt för att gå runt i tomteluva och finskjorta har en känsla som är misstänkt lik julstämmning infunnit sig

hos medlemmarna i vår sextett.

Vi befinner oss på Koh Samui där vi bor i en liten villaliknande bungalow som, om man kisar och låtsas, skulle kunna likna ett sånt där vitt trähus med altan och gungstol från amerikanska landsbyggden. Igår var vi inne i staden och storhandlade julklappar och julbordsmat. Det blev brieost, salami, något som liknade julskinka ganska mycket, några limpor mörkt bröd och Wherters (som faktiskt påminner vagt om knäck) i julbordsväg. I klappväg köpte jag en handgjord plånbok i läder till August och ett par hörlurar med 90-tals look till Calle. Det inhandlades också julpynt i form av energiskt blinkande ljusslingor, glittergirlanger och en sopkvast som ska agera tomteskägg.

Efter att vi idag avnjutit en oslagbar julfrukost bestående av chokladpannkakor följt av bacon och ägg på den barska damen Sonjas bageri, har vi nu kommit hem till vårt amerikanska landsbyggds-hus. Vi har huggit en julpalm, hängt upp girlangerna och nu är det bara att sitta i skräddarställning på golvet och pilla med något, medan man väntar på julklappsutdelningen. Precis som det ska vara på julafton.

Jag har ringt min lilla familj idag också. Det lät ungefär såhär:

Hallå?
HEEEEEEJ VILLE!
Ja... Vänta här kommer Emma.
HEEEEEEJ VILLE!
Vänta lite bara, här kommer Melker...
PRUUUUUTTT, HAHAH
Nu kommer Lena...
Fasterns Ville! Hur har du... Vänta här kommer Ninnie...
Ja, Snön ligger vit över fjärdens still...
HEJ DET ÄR BROR!
Ja, det var Lasse här. Ne...nej, det blev för svårt. Hej så mycket.

-Klick-

Vi har lyckats få till en oväntat bra julstämmning här och även om det aldrig kommer bli riktigt som en jul hemma med min knasiga familj, så har vi gjort vårt bästa för att uppätthålla traditionerna och göra en liten provisorisk julafton. Det är klart att man saknar julskinkan, apoteksenapen, köttbullarna, julgranen, snön (eller eventuellt slasket) och julstöket hemma. Men det är väl en del av sporten med att resa jorden runt antar jag.

En synnerligen god jul tillönskar jag er mina välartade vänner, familjemedlemmar och bekanta.
Hoppas att ni har det lika bra som oss.

Kramar från Ville, även kallad Katten Gustav, av okänd anledning.

Let me tell you about my boat

Jacques Cousteau kan hälla upp saltvatten i häcken på sig.
Vi befinner oss på Koh Tao och ska imorgon gå upp 05.30 för att dyka arton meter ner i i den tysta undervattensvärlden. Vi är inne på våran fjärde dag i kursen som förhoppningsvis ska resultera i ett dykarcertifikat. Under tre dagar har vi fått lära oss allt om undervattensbeteende och tekniker för att underlätta dykningen, så som att spruta ut saltvatten ur sitt cyklop under vattnet och simma upp till ytan utan att spränga sina lungor. Och vårt upptäcksresande-cv har fått sig ett rejält tillskott, det är inte alla som har kissat i en våtdräkt på tolv meters djup.
Även fast vi faktiskt har varit ute i snart fyra månader, och upplevt allt från rysk Borst-soppa till Kambodjanska mirakelpalats, går det inte att jämföra med hur omvälvande det är att få lära sig dyka. Vi har pratat mycket om att det känns som att erövra en ny världsdel, nu när vi har erövrat världshaven (ja, när man är ute och reser har man rätt att överdriva) finns det inget som är ogörligt.

Men det ska inte hymlas med att det faktiskt finns en gnutta hemlängtan. Eller... hemlängan stämmer kanske inte, för är man ute och luffar i åtta månader är man inte ute och reser, då har man flyttat. Den tillfälliga ordningen som man skapar i sin resväska är inte så prelimenär, den är otroligt permanent.  Vår resväska är vårat hem och vi är inte bortresta, vi bor bara på ett annat ställe. Så ja, hemlängtan är nog fel ord, det är mer en hem-undran. Vad gör alla, när kom ni överrens om att det var jul, när bestämmde ni att det skulle vara snö hemma. Vi är inte alls med på det.
För hur mycket man än försöker, infinner sig inte julstämmningen på samma sätt i den brinnande värmen. När Bing Crosby sjunger om en "White christmas" tycker man att han är lite av en dement gammal gubbe. På luciamorgon ska man inte behöva oroa sig om att smörja in näsan med solkräm. Men det finns ju en charm med det också...

Vi har iallafall skapat oss en liten resfamilj som vi ska fira jul med nu. Vi är nio svenskar som bor ihop i en enorm bungalo med två badrum och en stor balkong. Medans fem av oss spenderar dagarna i skolbänken eller med syrgastuber under vattnet, ligger dem andra och gör den blekare delen av vår resfamilj avundsjuka genom att sola sig kolsvarta (den blekare delen utgörs till större delen av mig som har fötts med något slags albinopigment).

Nästa vecka ska vi åka till Koh Phangan där vi ska hedra fullmånen med 30.000 andra världsomseglare, och även fira jul på bästa sätt vi finner möjligt.
För att försöka skapa någon slags julstämmning här på andra sidan jorden har vi delat upp traditionerna varsemellan. Jag ska läsa 'Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton' medans Ville ska läsa högt ur bibeln. Karl August får vara tomte och är även den som håller i julklappsutdelningen.

Lusse lelle på er, lev väl och ha en förbannat God Jul.

Pussar
Jacques-Yves Ulvenäs

Senaste nytt från Internationella Nicehets Patrullen

                                     

Häng i Vang Vieng

Triss i kungar som fått färg

Häromdagen var det exakt 3 månader sen vi startade vårt äventyr. Vi befann oss i Phnom Phenh och bestämde oss för att fira med något nytänkade, det blev Seafood och vitt vin.  Detta låter kanske ganska exotiskt men om man vet sanningen - att vi dagen innan kom tillbaks från en 2 veckors visit i en fiskeby vid havet och inte åt mer havsmat än den som råkade befinna sig i nudelsoppan - så blir det hela istället ganska sopigt. Detta skrattade vi gott åt.

Under middagen kom vi även att prata om hur resvana vi blivit och det kändes liksom inte som om något kunde överraska oss längre. Man kan säga att vi under middagen hyllade oss själva och kvällen slutade mycket sällsamt och bra för alla parter, tillochmed för servitören som jag i mitt huvud gav dricks.

Dagen efter bar det av till Laos, vi hade valt destinationen 4000 Islands som tydligen väldigt motsägelsefullt skulle vara en enda stad, resan skulle ta 10 timmar och allt var som vanligt för oss resvana globetrotters. Det tog inte längre än att vi gick av bussen innan man höjde på ögonbrynen. Detta var ju helt annorlunda! Efter bara en dagsresa buss var allt förutom värmen främmande. Vi började gå ner mot båtarna som skulle föra oss ut till staden och förundrades över varför ingen Laot ville sälja oss saker, ingen sprang ut eller ropade från sin affär det bekanta " only one dollarrrr!! ". Stämningen var totalt avslappnad.

Väl i bananbåten med packning och ett tiotal andra backpackers åkte vi ut över Mekongfloden. Vi kom fram till att det nästan var konstigt hur fort bananbåten åkte med tanke på hur chillade alla människor var, det liksom skar i helhetsbilden. Just som vi satt och gissade vilken av de 4000 öarna det kunde tänkas att vi skulle hamna på la båten plötsligt till på en utav dem.
                                                                                                                
                                                                          Jag hittade ingen bild men dem såg ut exakt såhär


Vi hade anlänt till Happy Island, jordens mest chillade plats. Vi hittade oss ett mysigt bungalow hotell eller snarare ett homestay där små griskultingar sprang och nosade oss på benen, ett rum för en dollar per person... ja endast dollar... Där spenderade vi 3 nätter. På dagarna cyklade vi barkroppade och solkrämslösa runt på ön till vattenfall och stränder och tog pauser på någon av de resturanger som fanns, alla utan stolar, man satt-låg när man skulle äta. Ville lärde oss ett nytt kortspel, Kanasta - ett jättekomplicerat men kul spel - som han kan alldels utmärkt vilket är konstigt med tanke på att han ibland har problem med att veta vad till exempel färg är i Poker. Men efter tre dagar av total avkoppling så var det dags att bege sig, jag tror man blir galen om man stannar där för länge, växer man inte fast slutar man nog iallafall att röra på sig.

Det är kul när man hela tiden blir överraskad och får se nya saker, man liksom upptäcker igen att man faktiskt reser. Laos har bara börjat bra, 4000 Islands lämnade vi imorse och vi befinner oss nu i Pakse där vi väntar på att vår nattbuss mot Vientiane ska avgå mot nya äventyr.

Ville och Calle har fyllt sina Ipodar med nya filmer och serier som vi ibland använder till våra filmkvällar eller som de nu kan ha och titta på på bussen. Jag tänkte rulla tummarna som vanligt försöka komma på en bra anledning till att jag lämnade min Ipod hemma.

puss
August

Lite extra sådär

Det är lite extra sådär- som min farmor förmodligen skulle sagt - att vara ute i världen. Att sitta och läsa en bok med en disig solnedgång bakom bergen på ena sidan, en pir där fiskebåtarna med jämna mellanrum puttrar in på den andra, och däremellan en knivskarp, rak linje som är horisonten. Man kan ana förfesten bubbla på stranden lite längre bort och själva ska vi nog ta dagens första öl om ett tag, när vi läst klart våra respektive kapitel.

Platsen som bjuder på detta lilla extra heter Sihanoukville och ligger i sydöstra kambodja. Det är en liten by som lever på turism och möjligen inte har så mycket att erbjuda annat än en fantastiskt fin strand, vilket i och för sig inte är fy skam. Serendipity Beach, som stranden heter, är kanske en kilometer lång och längst strandkanten ligger små resturanger som serverar grillad seafood och öl för 50 cent, eller om man som Calle vill ha en konstig och ganska äcklig drink, kan man få det för bara två dollar. På kvällen tänder de ljus i avklippta vattenflaskor och skjuter smällare. De flesta av barerna har billjardbord, som jag och August brukar spela på. Helst mot varandra när inger ser, för de inhemska spelarna är så sanslöst bra att det blir pinsamt varje gång man möter dem. Jag försöker lära mig spela, för jag tycker att man borde kunna spela billjard, men jag satsar nog mest på att skjuta så hårt jag kan och hoppas på att någon av bollarna rullar ned i något av hålen. (Kanske är det så man borde leva sitt liv?)

Vi har bott här fyra dagar, i en smekmånadssvit på ett hotel som ligger så pass mycket vid stranden att vågorna slår över fötterna i receptionen. Under dessa dagar har vi träffat massa människor och fått ihop ett gäng som inte går av för hackor, bestående av 80tals-super-brallisen Lena från Norge, stjärnfrisören Madeleine från Skåne, den oslagbara världsomseglar-trion Lisa, Malin och Amanda från Bromma, samt den mystiske sandslottsmästaren Wille, också han från Bromma. Tillsammans bildar vi en dysfunktionell men glad familj som spenderar dagarna på stranden och nätterna på barerna ihop.

Här är några av våra bästa strandlekar:

- Bowla med kockosnöt och tomflaskor
- Konstruera fördämning i bäck med hjälp av ihålig tegelsten
- Kasta upp person i luften så att denne landar, helst med ett magplask, i vattnet.
- Andas under vatten med hjälp av tom flaska
- Springa sitt snabbaste ut i vattnet och ramla

... och detta är bara en bråkdel av alla de kreativa lekar man leka på en strand.

Jag har funderat på om vi är sämst eller bäst. Sämst eller bäst på att vara backpackers. Vi är lata, läser aldrig något om sevärdheterna vi besöker och tar inte hjälp av någon guide. Vi är värdelösa på att planera i förväg och här om dagen tittade vi på 3 batmanfilmer innan lunch, fast det var strålande sol ute. Men vi har så otroligt kul. Allting ordnar sig på något sätt för oss och det mesta vi gör är att skratta. Kanske är vi sämst på att vara backpackers i den bemärkelsen att vi inte läser på så värst mycket om länder och platser eller att vi bara är helt lost, men jag tror att vi är bäst, ja helt oslagbara, på att göra det bästa av situationen och bara njuta av att resa.

Ja, vi är nog bäst tror jag.


Och Farmor, det röda boxvinet från systemets reahylla kanske inte alltid var sådär lite extra varje söndagmiddag om sanningen ska fram. Men att vara ute i världen, det har du rätt i, det är nog till och med alldeles väldigt extra.

/Ville