Med solen i ögonen

I skrivande stund sitter vi på bussen på väg till Phnom Pheng i Kambodja efter en månads vistelse i Vietnam.

I veckan fick vi vara med om våran första översvämmning. Det lätta smatter som ackompanjerade ljudet av mitt Game Boy övergick på bara några minuter från en höstskur till ett fullfjädrat syndaflodsregn. Efter någon timmes ösande tog vi på oss våra badbyxor och satte oss nere på hörnresturangen och lät svallvågorna från mopederna dra över våra fötter. Kors och tvärs över den väg som kommit att bli en flod, flöt borttappade badtofflor och här och var kröp kackerlackor fram ur hål i väggarna. Ingen av invånarna tyckte att det var något konstigt alls med att man behövde en kanot för att ta sig över gatan, det var absolut en av de mest äkta kvällar vi har haft på resan.

Och just äkthet har vi haft mycket av i Vietnam. Avresan från byn Dalat bestämde vi oss för att genomföra på motorcykel och inte nattbuss som vi tidigare planerat.
Det visade sig vara ett av de bästa beslut vi har fattat hittils, för den frihet det gav att sitta bakpå en sprudlande entusiastisk motorcykelförare är svårförklarad.
"Hit the load Jack, and no mole come back" nästan skriker han när han sparkar igång motorcykeln och vi åker ut över kaffeplantagen.

Motorcykelturen tar oss till självförsörjande stammar som fortfarande använder sig av byteshandel. Den tar oss till risfält där de kvinnliga arbetarna (trots den finskabastuvärmen) har mössor, koftor och handskar på sig i ett försök att skaffa sig blekare hudfärg. Vi får bada nakna i vattenfall och se rester av sönderbombade broar.

Vi har fått vara inne i det heligaste hjärtat av Vietnam och smakat på färgerna och lukterna av en hel nation.
Och jag som hoppades på att kanske få se en rishatt.


"Here's to the first of the day, fellas. To ol' D. H. Lawrence" -  Jack Nicholson, Easy Rider 1969

/Carl-Johan

För oss som väljer att tro på tomten

Efter den lite för långa vistelsen på 16 dagar i Hong Kong var vi äntligen på resande fot igen, denna gång till Hanoi, Vietnam. Hanoi var något helt annat än Hong Kong. Alla körde moppe och alla höll hellre handen på tutan än på bromsen, det låter, mycket. Vi hade bokat in oss på Central Backpackers Hostel som skulle kosta 5 dollar. I priset ingick rum, gratis frukost, internet och gratis öl...? Japp mellan 8 och 9 varje kväll ställde de fram en tunna öl som alla delade på tills den var slut. Kul och roligt!

Pappa bodde under en kort period i Hanoi och han brukade berätta om den uråldriga sköldpaddan som bor i sjön Ho Hoan Kiem. Få människor har sett den sa han och den visar sig sällan, folk undrar tillochmed om den verkligen existerar. Den har kommit bli lite utav Hanois egna Loch Ness-monster och det sägs att folk som ser den får ett långt och lyckligt liv.Vi råkade bo bredvid den sjön och bestämde oss mest på skämt för att gå dit och leta efter den legendariska sköldpaddan. Vi hann knappt komma fram till vattnet innan vi såg den.

När det började komma upp för mig att sköldpaddan kanske inte var på riktigt och Calle och Ville upprepade gånger förklarade för mig att den var gjord av plast kändes det lite som när Jultomten helt plötsligt pratade som vår familjekompis Erik.

När vi gjort turerna och sett det som fanns att se i Hanoi begav vi oss mot Hoi An med sovbuss. Sovbuss, så jävla coolt! En buss med sängar, du kan både sova i säng och färdas samtidigt och det är mysigt på samma gång. Mer sovbussar tack!

Att komma till Hoi An var en lättnad, det är en by och inte en stad och det finns en strand, dubbelbra. Byn är liten och på kvällen ser man alltid samma folk som man gjorde kvällen innan. Just nu är området drabbat av efterdyningarna från översvämningar och på kvällarna efter 10 stänger resturangerna nere vid kanalen eftersom att gatorna fylls med vatten på grund av tidvattnet. Folket är trevliga och stämningen god.

När man är på andra sidan jorden och har varit borta i sju veckor så saknar man självklart sin familj. Vad man märker är dock att man faktiskt inte är ensam med att vara på andra sidan jorden, det är ju jättemånga andra som också reser. Folk som reser samma rutt möts och ibland händer det att "nya familjer" skapas, detta hände oss.

Häromdagen var vi nio stycken som bodde på samma hotell, åt tillsammans, drack tillsammans och gjorde dagsturerna tillsammans med den obligatoriska moppen som man hyr 24 timmar för 3 dollars. Alla älskade vi varandra trots att vi egentligen aldrig skulle umgås hemma och alla kom vi från olika länder; Sverige, Kanada, Australien och Argentina. Och det är det som är det fina, i förrgår var vi på en bar och träffade av en slump ett brittiskt par som vi åkt på en guidad tur med någon vecka tidigare, de är egentligen inte alls speciellt roliga men jag tror aldrig att jag har varit så glad över ett återseende, kul! För där har vi det lite tråkiga men också självklara, du träffar så mycket härliga människor och du säger alltid hejdå till dem bara någon dag senare, om inte samma kväll. Men så är det och alla vet det, både bra och dåligt.

I vilket fall har vi så fruktansvärt roligt och det bästa är att vi kommer ha det i nästan 7 månader till. Yes!
puss!

/ August