Att varva själen

Varje gång jag åker flygplan - eller ens är nära en flygplats för den delen - känner jag det som att vi lever i framtiden. Den där avlägsna, ouppnåeliga science fiction-framtiden från en UFO-film från 60-talet där alla människor är cyborgs och har flygande bilar. Jag kanske är lite gammaldags egentligen, men jag kan tycka att det är näst intill fascinerande att bara åka buss; att låta landskapen flyga förbi utanför fönstret medan jag bara sitter där utan att lyfta ett finger. Jag känner att man kanske borde stanna till varje halvannan mil, som indianerna på sina hästar gjorde, för att låta själen hinna ikapp.

De flesta skulle kanske tröttna på att bara titta ut genom ett flygplans eller bussfönster efter 10 minuter eller så, men jag har efter 8 månaders fönstertittande på bussar, tåg, båtar och flygplan genom 13 länder, fortfarande inte tröttnat. Jag ser fram emot sätta mig på nästa transportmedel och i 10 timmar eller mer, försöka gissa texter på Radioheadlåtar eller titta på Star Wars episod ||| på min iPod.

Den senaste veckan har det blivit mycket tid till detta eftersom vi gör 3 av de längsta flygningarna i världen efter varandra. Den första var i tisdags och gick från Nya Zealand till Los Angeles och tog 19 timmar. Vi fick gratis thaimat, rödvid och TVskärm i ryggstödet men tyvärr ingen fönsterplats...

I LA bodde vi sen i en förort som hette Inglewood och var lite av en parodi på sig själv. Alla fördomar man skulle kunna ha om en förort i LA hade de lyckats få med; den stora svarta kvinnan i bussen som säger "Hell no, y'all gotta put that shit in the back" när vi tar med våra väskor in i bussen, resturangen med röda plastskinnsoffor och servitrisen som kallar oss för darling när hon sererar kaffe. Polisbilarna, skolbussarna, gangstrarna, cowboyhattarna och tjockisarna; allt var precis som det ska vara i en förort i LA. Vi strosade på Boulevarderna i Hollywood och hälsade på Elvis Presley-imitatörer och tittade i alla möjliga konstiga strippbutiker och bokhandlar.

Nästa flyg var från LA till New york och tog 6 timmar. Ingen mat och inget batteri i iPoden MEN fönsterplats!

New York är ju bara världens häftigaste stad och igår var vädlens bästa Pretty Woman-shoppingdag. Även om vi kanske inte köpte särskillt mycket i brist på pengar, var det helt rätt stämmning. Vi sniffade pollen bland körsbärsträden i Battery park, kastade lystna blickar på leksakerna i Disneyvaruhusets Toy Story-våning och hmm-ade intellektuellt bland tavlorna i Picassoutställningen på moderna museet. På kvällen gick vi sen och tittade på stand up på det tydligen legendariska "The Comic Strip".

Nästa flyg går om 4 timmar från New York till Stockholm, hur osannolikt det än låter.

När jag var mindre och såg ett flygplan flyga över Blidö på sommrarna brukade jag titta upp och undra om det var någon som satt där uppe och undrade om jag satt där nere och undrade om någon satt där uppe. Jag tänkte att det kanske var någon som skulle ut på ett stort äventyr. Jag hoppades att det var någon som tittade tillbaka, men jag tror tyvärr inte att människor i regel gör såna saker. Människor läser ekonomidelen eller lyssnar på klassisk musik när de flyger, möjligen tittar någon på Star Wars episod |||. Men jag har bestämt mig för att varje gång jag flyger förbi något som ser ut som ett landställe, ska jag titta ner och tänka mig att det står någon likasinnad barnslig figur där nere och tittar upp på mig. Någon som tänker att jag är på väg mot ett stort äventyr. Och det är jag ju.

Jag ska hem.


/ Ville

Highway to the Danger Zone

Är det någon som har numret till baltikum?

Nörden i oss har idag fått fritt spelrum. Vi befinner oss i Wellington, vilket är mastodontfilmsregissören Peter Jacksons bas för sitt filmskapande. Weta workshop är det företag som ligger bakom specialeffekterna i filmer som Avatar, Sagan om Ringen, District 9 och Steven Spielbergs kommande filmatisering av Tintin. Dom har sin studio och verkstad en liten bit utanför stan, och det var givet att försöka ta sig dit.  

Den lilla promenad som på GoogleEarth inte såg ut att ta mer än en kvart var lite längre än beräknat. Men efter en och en halv timmes promenad i ösregn tog vi oss tillslut fram till Weta workshops lokaler.
Mycket riktigt vallfärdar nördar från hela världen hit i hopp om att få en glimt av storproduktionerna, så hörnet av byggnaden var uppbyggt till ett litet museum. Vi fick se rekvisita från både Sagan om Ringen-filmerna och District 9 samt små orginalmodeller från Braindead.
Det är otroligt mycket hysch hysch kring inspelningarna, men vi lyckades komma därifrån med lite insider information.
På vägen tillbaka till stan smög vi och kikade in i ett stort garage där dom arbetade på scenografin till prequelfilmen The Hobbit. Med lite fantasi glimtade vi vad som kan komma att föreställa (Spoileralert) ett träd.

Så om ni julen 2012 ser filmen på bio och anar ett träd (eller en större samling pinnar, vilket det precis lika gärna kan ha varit) så tänk på oss. Vi såg det först.

Men Wellington, med eller utan stora samlingar av pinnar, kan inte mäta sig med vår vecka i Queenstown. Det globala hjärtat av adrenalinkickar.
Kanske kan man säga att staden är för adrenalinknarkare vad Amsterdam är för heroinister. Oändlig tillgång och den ena upplevelsen sjukare än den andra. Överallt aviseras det om allt från bungyjump till helikopterflygning och dödsfarliga motorbåtsturer. August tog priset i mod och tatuerade in en fiskargubbe på högerarmen. Det har pratats något jävulskt om den tatueringen så jag tror både Ville och jag var lika glada som August att ha den gjord till slut.

Vi gjorde alla tre den ultimata Bucket List avcheckningen. Bungyjump.

Och förmodligen var det väll det konstigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Dödsångesten brottas med adrenalinet och skapar en blandning av magont och lyckorus. Viljorna slåss om man vill krypa ihop i en hög eller springa ut och befrukta någon, vem som helst, bara fira att man lever. Det var enastående, och har man chansen att pröva på det bör man ta den. 

Men även andra delar av kroppen balsameras i Queenstown. Förutom bländande vyer och höga berg, kan man stimulera kalori-konnäsören i sig genom att äta en Fergburger. 250gram av den största och godaste hamburgaren på jorden. Glutenfri, och med en aioli som måste innehålla någon form av ängla-lubrikation.

Jag älskar min syster Helena, men jag skulle gladeligen sälja henne till trafficking för att en gång till få äta en Fergburger.

Allt Gott

Carl-Johan