Varje gång jag åker flygplan - eller ens är nära en flygplats för den delen - känner jag det som att vi lever i framtiden. Den där avlägsna, ouppnåeliga science fiction-framtiden från en UFO-film från 60-talet där alla människor är cyborgs och har flygande bilar. Jag kanske är lite gammaldags egentligen, men jag kan tycka att det är näst intill fascinerande att bara åka buss; att låta landskapen flyga förbi utanför fönstret medan jag bara sitter där utan att lyfta ett finger. Jag känner att man kanske borde stanna till varje halvannan mil, som indianerna på sina hästar gjorde, för att låta själen hinna ikapp.De flesta skulle kanske tröttna på att bara titta ut genom ett flygplans eller bussfönster efter 10 minuter eller så, men jag har efter 8 månaders fönstertittande på bussar, tåg, båtar och flygplan genom 13 länder, fortfarande inte tröttnat. Jag ser fram emot sätta mig på nästa transportmedel och i 10 timmar eller mer, försöka gissa texter på Radioheadlåtar eller titta på Star Wars episod ||| på min iPod.
Den senaste veckan har det blivit mycket tid till detta eftersom vi gör 3 av de längsta flygningarna i världen efter varandra. Den första var i tisdags och gick från Nya Zealand till Los Angeles och tog 19 timmar. Vi fick gratis thaimat, rödvid och TVskärm i ryggstödet men tyvärr ingen fönsterplats...
I LA bodde vi sen i en förort som hette Inglewood och var lite av en parodi på sig själv. Alla fördomar man skulle kunna ha om en förort i LA hade de lyckats få med; den stora svarta kvinnan i bussen som säger "Hell no, y'all gotta put that shit in the back" när vi tar med våra väskor in i bussen, resturangen med röda plastskinnsoffor och servitrisen som kallar oss för darling när hon sererar kaffe. Polisbilarna, skolbussarna, gangstrarna, cowboyhattarna och tjockisarna; allt var precis som det ska vara i en förort i LA. Vi strosade på Boulevarderna i Hollywood och hälsade på Elvis Presley-imitatörer och tittade i alla möjliga konstiga strippbutiker och bokhandlar.
Nästa flyg var från LA till New york och tog 6 timmar. Ingen mat och inget batteri i iPoden MEN fönsterplats!
New York är ju bara världens häftigaste stad och igår var vädlens bästa Pretty Woman-shoppingdag. Även om vi kanske inte köpte särskillt mycket i brist på pengar, var det helt rätt stämmning. Vi sniffade pollen bland körsbärsträden i Battery park, kastade lystna blickar på leksakerna i Disneyvaruhusets Toy Story-våning och hmm-ade intellektuellt bland tavlorna i Picassoutställningen på moderna museet. På kvällen gick vi sen och tittade på stand up på det tydligen legendariska "The Comic Strip".
Nästa flyg går om 4 timmar från New York till Stockholm, hur osannolikt det än låter.
När jag var mindre och såg ett flygplan flyga över Blidö på sommrarna brukade jag titta upp och undra om det var någon som satt där uppe och undrade om jag satt där nere och undrade om någon satt där uppe. Jag tänkte att det kanske var någon som skulle ut på ett stort äventyr. Jag hoppades att det var någon som tittade tillbaka, men jag tror tyvärr inte att människor i regel gör såna saker. Människor läser ekonomidelen eller lyssnar på klassisk musik när de flyger, möjligen tittar någon på Star Wars episod |||. Men jag har bestämt mig för att varje gång jag flyger förbi något som ser ut som ett landställe, ska jag titta ner och tänka mig att det står någon likasinnad barnslig figur där nere och tittar upp på mig. Någon som tänker att jag är på väg mot ett stort äventyr. Och det är jag ju.
Jag ska hem.
/ Ville
Varmt välkomna hem!!!
SvaraRadera