I was like: baby, baby, baby oh

Om man går Nathan road fram genom de mest centrala delarna av Hong Kong, förbi överdimensionerade skyskrapor och neonskyltar kommer man fram till Chung King Mansion Deluxe Hotel: en slags omvänd oas mitt i medelpunkten av det supermoderna, high-tec-futuristiska Hong Kong. Det där med deluxe måste vara någon slags felstavning, för Chung King Mansion är ett slumområde packeterat i en byggnad istället för i ett område. Svänger man sedan in i en av gränderna där små gummor säljer porrfilmer och dildos, går vidare genom korridoren som luktar bränd korvstroganoff, förbi rolexförsäljarna och tar hissen upp till 11:e våningen kan man hitta oss här, liggandes på våra sängar som är hårda som ganska mjuk asfalt, tittandes på manga.

Vi är mycket bakis. Igår var nämligen den årliga lokala högtiden; Moon Cake... Day som innebär att man firar fullmånen genom att äta ett visst bakverk. Varför denna högtid firas just denna månad och inte någon av de 11 andra gångerna det är fullmåne på ett år, fick vi ingen klarhet i. Huvudsaken är iallafall att det var en galet rolig kväll. Vi blev utbjudna av vår nya kompis Sofia, som några dagar tidigare raggade, ja faktiskt raggade upp oss helt oprovocerat på baren där hon jobbar som servitrice. Hon tog med oss upp till 25:e våningen i ett höghus där det oväntat nog fanns en helt lagom sunkig bar med utsikt över hela Hong Kong, kareoke med "What can I do to make you love me" på, samt obegränsade mängder alkohol för bara 300 kronor. Någonting man gör mycket i hong kong är att spela tärning och det har vi nu lärt oss hur man gör. Vissa av oss bättre än andra visade det sig, för trots att jag skulle påstå att jag är en normalbegåvad person så SUGER jag på tärningsspel, vilket är jättesynd eftersom man måste svepa sitt glas varje gång man förlorar en omgång.

Vi drack sex on the beach, sjöng "As long as you love me" minst 4 gånger, och träffade massa sköna människor som alla hade namn som var som tagna direkt ur en amerikansk tv-serie, typ: Joe, Jennifer, Joanna och Franky. Det är tydligen så att människorna i Hong Kong förutom sitt kinesiska namn också har ett engelskt namn, som de kan improvisera kring lite hur som helst. Det är mycket förvirrande redan innan man har förlorat 20 gånger i rad på tärning.

Det var iallafall en mycket bra kväll, så vi får leva med att må riktigt sådär just nu.

På Chung King Mansion har vi bott i 10 dagar nu och vi börjar vänja oss lite vid stroganofflukten. Det spelar egentligen ingen roll hur sunkigt vi bor, för Hong Kong är så häftigt att bara gå omkring i, så det är det vi har gjort de senaste dagarna. Vi har några favoritställen. Dels är det en resturang några hundra meter från vårt rum som heter Ah fast food där man kan få en svartpepparbiff/cashewnötter för ungefär 35 kronor. Andra favoriter är hamnen, där man har utsikt över hela Hong Kong islands skyline och där det passar sig utmärkt att röka en pipa. Sist är det en skitstor galleria som är jättekall där vi mest går omkring och låtsas titta i butiker för att få njuta av luftkonditioneringen. Där finns också en biograf som vi har varit på en gång för mycket.

Planen nu är att åka till Lamma island; en liten öde -så när som på en fiskare eller två- ö 30 minuter utanför Hong Kong. Där kanske vi stannar i 4 dagar, går ut på vandring i bergen, tar en pipa med utsikt (pipa gör sig absolut bäst med utsikt) och bara mediterar över saker och ting.


På skäggfronten ligger för övrigt August definitivt i framkant, även om han nu på Sofias (Eller som hon egentligen heter, Kathys) begäran rakat sig. Calle när en stadig get, medans jag hoppas på att mina fjun på kindbenet som vagt påminner om polisonger ska bättra på sig.

Vi väntar med spänning på resultatet medan vi fortsätter vårt äventyr och med mjäll i ögonbrynen ger oss ut mot större vidder.

Wurrd herr I come!

/Wilson
(Numera även kallad Justin, tack vare min slående likhet med Justin Bieber...)

Dansa in i ån

Med nyvunnet mod tog vi den sista biten av den transibiriska järnägen som en dans på ett väldigt dansvänligt golv. Inte nog med att vi hade köpt både bröd och youghurt, vi hade även toalettpapper så vi slapp torka oss med Snickers-papper i ändan, väldigt praktiskt..

Ankomsten till Peking var som väntat, väldigt välkommnande. Den lilla sträckan mellan tågstationen och vårt hostel var enligt vår karta inte mycket mer än några minuters promenad, så vi beslutade oss för att spara taxipengarna och vandra dit med våra mer eller mindre jättetunga väskor. Mycket riktigt hade vi missat skalanvisningen som talade för att sträckan kanske inte var helt promenadvänligt, men vi bet i den sura hunden och tog på oss vårt allra bästa promenadhumör.
Sex kilometer senare och vad som inte kan definieras som något annat än en mindre insjö av svett kom vi fram till vårat faktiskt ganska lyxiga hotel, där vi sjönk ner i nytvättade lakan i vårt luftkonditionerade rum och tittade på den kinesiska upplagan av "Sikta mot stjärnorna".

Eftersom vi bara hade tre dagar i Peking gav vi oss iväg tidigt morgonen därpå för att få i oss så mycket som möjligt av den kinesiska huvudstaden.

När vi var klara med den förbjudna staden och andra fullt sevärda sevärdheter beslutade vi oss för att besöka pärlmarknaden, i hopp om att kunna byta ut våra inte alls välluktande skor till en fräschare variant. Femtiosex minuter senare hade vi helt slutat prata med varandra och svor högt över att det kunde vara så J-VLA svårt att få tag på en taxi i en av världens störsa huvudstäder - vi kan nu i efterhand erkänna att vi kan ha gjort något litet fel i taxiletandet. Vi bytte taktik och började gå längre in på smågatorna och tillslut blev vi iallafall uppplockade av en taxi som tog oss till vårt mål.
Pärlmarknaden är: för att vara rakt på sak, en helvetes massa prylar samlade i ett stort shoppingcenter. Man skulle kunna likna det vid att vara den enda läkaren i ett sjukhustält för skadade soldater eller kanske snarare den enda friska människan i en postapokalyptisk zombiestad. Folk drar i en och trycker upp allt från plånböcker till näshårstrimmers i ansiktet på en och intygar på att allting är av bästa kvalitet.

Trötta av tre timmars prutande begav vi oss hem och la oss tidigt för att ha ork inför kommande dags busstur till kinesiska muren. För cirka hundra svenska kronor skulle vi få åka privat buss till muren, lunch, inträde till de ställen vi skulle besöka och en engelsktalande guide. Vi tyckte det lät lite väl billigt, men kvinnan som hade rekommenderat det var trevlig och vi litade på henne.

Och mycket riktigt, bussresan var ingen bluff, men kanske lite väl mycket av en penisionärsrunda. Förutom att ta oss till muren och med ett - för att vara guide - tvivelaktigt uttal berätta diverse legender, fick vi också prova te, lära oss om jade-sten och titta på hur man utvinner silke. Guiden var tjenis med olika turistattraktioner som i enkla drag gick ut på att vi, runtvallade som får, fick en femminuters runttur och sedan blev inledda i souvenirshoppen. Men även om man inte fick känna sig som en äventyrslysten backpacker var det väl värt den hundralappen.

Dagen avslutades med att vi fick fotmassage och en tibetansk hälsoundersökning; det visade sig att alla tre hade njurprobem, men att det precis som min glutenallergi kunde botas för den runda summan åttahundra kronor.

Efter en tredje dags vandrande i ett myllrande Peking var det dags att lämna staden. Det tåg vi planerade att ta visade sig vara bokat i fel månad, så det blev flyg till Hong Kong.

Och här sitter vi nu, att det är eftermiddag och att vi sitter på ett internetcafé hindrar inte befolkningen från att sjunga kareoke, vi börjar ana ett samband mellan kvalitén på kinesernas sångröst och deras bristande etablering på den internationella musikscenen.

Med nyfikna sinnen dansar vi vidare in i den kareokeljudande neon-staden.

// Johnny (som Carl tydligen heter på kinesiska)

Från tre hårdhudade världsomseglare till tre flickaktiga hästnördar över en natt

Efter tågresan från Ryssland fick vi en plats på UB-guesthouse, och strövade omkring på dagarna i Ulan-bataar och gjorde turistgrejerna medan vi väntade på vår tur i landskapet, tills en morgon då det var dags.

Vi packade ihop våra sista saker i småväskor, lånade varsin sovsäck från hostellet och begav oss ner till bilen, det var dags att ge sig ut på den Mongoliska landsbygden och landsbygd det var det.

När vår chaufför, Gekg (samma ljud som Calle för övrigt utstöter när bilen kör på ett gupp) kört i kanske 20 minuter tog Ulan-Bataar tvärt slut och istället omringades vi av vyer med oändliga gräsplätter och kullar. Det växer knappt några träd i Mongoliet och man ser inte heller några plantage av grödor utan enbart en stor allmäning där flockar av hästar, kor och getter vallas fram. Det är också vad Mongolerna äter; ko, häst och get sen har dem tydligen även lyckats odla potatis och morötter, men det måste vara någon annanstans i landet långt, långt borta...

Helt plötsligt var vi framme i den forna huvudstaden som tyvärr var helt förstörd av Ryssarna och nu ersatt med trähus och ett tempel. Jag passade på att fråga vår guide Zolzaya (som för övrigt inte vet mycket alls, eller nästan ingenting för att vara guide) varför städerna var placerade där de är och mycket riktigt; det visste hon inte.

Nästa dag fortsatte resan i samma landskap som helt plötsligt förvandlades till en mindre öken som därefter lika plötsligt försvann. Detta är ganska generellt för Mongoliet, allt är ganska omotiverat, varför bor man här?

Vi fortsatte resan och asfaltsvägen förvandlades till ingen väg alls men Gekg fortsatte köra och i 5 timmar åkte vi över kullar och gräsplätter och kom tillslut fram till vårt mål; en till gräsplätt. Ta mig inte fel, det är riktigt vackert här och efter att promenerat 500 meter från vår kåta eller "Ger" som det kallas här så kom vi fram till ett vattenfall där vi badade nakna och fick alla mongoler att titta frågande på oss; det var 7 grader i vattnet.

Dagen därpå blev vi placerade på hästar och mongolen som skulle hjälpa oss stack iväg direkt på sin, det var bara att följa efter (vi hade ingen aning hur). Men efter lite trissel och trassel galloperade vi fritt på fälten, över kullarna och bäckarna i vad som kändes som en evighet men tydligen bara var en timme, det var bland det roligaste jag någonsin gjort.

Följande dag fortsatte färden mot den lilla öknen och där red vi samma dag kamel. Kamel och häst på samma dag, våra rumpor värkte... Trots detta bokade vi in oss på ännu en ridtur dagen efter där vi istället kände oss som bankrånare i Western på flykt från lagen.
När vi kom hem så var duschen väldigt välkommen.
Detta blir svårslaget!

Nu måste vi gå och googla nya hästbilder, min bästa färg är Isabelle!
/Aug-häst

Snabba resetips infor Rysslandsresan

Nu nar vi lemnat ryssland kanns det rattfardigat att kunna sammanstella lite resetips.

(Taget ur Lonley Planet Russia)    

• "Do not smile towards other people in the street, its a sign of insecureness"  

Jotack...  Da ar det ju tur for oss att de har att gora med Bone-Aug, Haard-Ville och IronCal...

Killar

• Om du vill kla dig diskret och so att du smelter in, medtag treningskleder med Adidas rander, det funkar i alla vader.
• Funderar du over frisyren? Det klassiska kortklippta haret med den lite lengre luggen tvingad ned over pannan med gele fungerar garanterat. Tvivlar du pa den frisyren kan du istellet for lugg spara ut det absolut yttre och nedersta nackharet till en stabil hockeyfrilla. (Detta ar dock aktuellt nu och kan endras, sparar du nagon form av yttre har so ar du dock troligen hemma.)

Tjejer

• Vill du kla dig snyggt for en promenad pa stan, hogklackat. Vill du se lite frasch ut nar du ska fika eller treffa en kompis, hogklackat. Hogklackat, hogklackat, hogklackat! Och da pratar vi om de HOGA klackarna.

I ovrigt onskar vi en trevlig resa. I Ryssland kan man som i alla lander ha kul om man vill, vi hade det, det finns otroligt mycket att hemta. Farvel och tack Ryssland! Nu ses vi inte pa javligt lenge....