Att varva själen

Varje gång jag åker flygplan - eller ens är nära en flygplats för den delen - känner jag det som att vi lever i framtiden. Den där avlägsna, ouppnåeliga science fiction-framtiden från en UFO-film från 60-talet där alla människor är cyborgs och har flygande bilar. Jag kanske är lite gammaldags egentligen, men jag kan tycka att det är näst intill fascinerande att bara åka buss; att låta landskapen flyga förbi utanför fönstret medan jag bara sitter där utan att lyfta ett finger. Jag känner att man kanske borde stanna till varje halvannan mil, som indianerna på sina hästar gjorde, för att låta själen hinna ikapp.

De flesta skulle kanske tröttna på att bara titta ut genom ett flygplans eller bussfönster efter 10 minuter eller så, men jag har efter 8 månaders fönstertittande på bussar, tåg, båtar och flygplan genom 13 länder, fortfarande inte tröttnat. Jag ser fram emot sätta mig på nästa transportmedel och i 10 timmar eller mer, försöka gissa texter på Radioheadlåtar eller titta på Star Wars episod ||| på min iPod.

Den senaste veckan har det blivit mycket tid till detta eftersom vi gör 3 av de längsta flygningarna i världen efter varandra. Den första var i tisdags och gick från Nya Zealand till Los Angeles och tog 19 timmar. Vi fick gratis thaimat, rödvid och TVskärm i ryggstödet men tyvärr ingen fönsterplats...

I LA bodde vi sen i en förort som hette Inglewood och var lite av en parodi på sig själv. Alla fördomar man skulle kunna ha om en förort i LA hade de lyckats få med; den stora svarta kvinnan i bussen som säger "Hell no, y'all gotta put that shit in the back" när vi tar med våra väskor in i bussen, resturangen med röda plastskinnsoffor och servitrisen som kallar oss för darling när hon sererar kaffe. Polisbilarna, skolbussarna, gangstrarna, cowboyhattarna och tjockisarna; allt var precis som det ska vara i en förort i LA. Vi strosade på Boulevarderna i Hollywood och hälsade på Elvis Presley-imitatörer och tittade i alla möjliga konstiga strippbutiker och bokhandlar.

Nästa flyg var från LA till New york och tog 6 timmar. Ingen mat och inget batteri i iPoden MEN fönsterplats!

New York är ju bara världens häftigaste stad och igår var vädlens bästa Pretty Woman-shoppingdag. Även om vi kanske inte köpte särskillt mycket i brist på pengar, var det helt rätt stämmning. Vi sniffade pollen bland körsbärsträden i Battery park, kastade lystna blickar på leksakerna i Disneyvaruhusets Toy Story-våning och hmm-ade intellektuellt bland tavlorna i Picassoutställningen på moderna museet. På kvällen gick vi sen och tittade på stand up på det tydligen legendariska "The Comic Strip".

Nästa flyg går om 4 timmar från New York till Stockholm, hur osannolikt det än låter.

När jag var mindre och såg ett flygplan flyga över Blidö på sommrarna brukade jag titta upp och undra om det var någon som satt där uppe och undrade om jag satt där nere och undrade om någon satt där uppe. Jag tänkte att det kanske var någon som skulle ut på ett stort äventyr. Jag hoppades att det var någon som tittade tillbaka, men jag tror tyvärr inte att människor i regel gör såna saker. Människor läser ekonomidelen eller lyssnar på klassisk musik när de flyger, möjligen tittar någon på Star Wars episod |||. Men jag har bestämt mig för att varje gång jag flyger förbi något som ser ut som ett landställe, ska jag titta ner och tänka mig att det står någon likasinnad barnslig figur där nere och tittar upp på mig. Någon som tänker att jag är på väg mot ett stort äventyr. Och det är jag ju.

Jag ska hem.


/ Ville

Highway to the Danger Zone

Är det någon som har numret till baltikum?

Nörden i oss har idag fått fritt spelrum. Vi befinner oss i Wellington, vilket är mastodontfilmsregissören Peter Jacksons bas för sitt filmskapande. Weta workshop är det företag som ligger bakom specialeffekterna i filmer som Avatar, Sagan om Ringen, District 9 och Steven Spielbergs kommande filmatisering av Tintin. Dom har sin studio och verkstad en liten bit utanför stan, och det var givet att försöka ta sig dit.  

Den lilla promenad som på GoogleEarth inte såg ut att ta mer än en kvart var lite längre än beräknat. Men efter en och en halv timmes promenad i ösregn tog vi oss tillslut fram till Weta workshops lokaler.
Mycket riktigt vallfärdar nördar från hela världen hit i hopp om att få en glimt av storproduktionerna, så hörnet av byggnaden var uppbyggt till ett litet museum. Vi fick se rekvisita från både Sagan om Ringen-filmerna och District 9 samt små orginalmodeller från Braindead.
Det är otroligt mycket hysch hysch kring inspelningarna, men vi lyckades komma därifrån med lite insider information.
På vägen tillbaka till stan smög vi och kikade in i ett stort garage där dom arbetade på scenografin till prequelfilmen The Hobbit. Med lite fantasi glimtade vi vad som kan komma att föreställa (Spoileralert) ett träd.

Så om ni julen 2012 ser filmen på bio och anar ett träd (eller en större samling pinnar, vilket det precis lika gärna kan ha varit) så tänk på oss. Vi såg det först.

Men Wellington, med eller utan stora samlingar av pinnar, kan inte mäta sig med vår vecka i Queenstown. Det globala hjärtat av adrenalinkickar.
Kanske kan man säga att staden är för adrenalinknarkare vad Amsterdam är för heroinister. Oändlig tillgång och den ena upplevelsen sjukare än den andra. Överallt aviseras det om allt från bungyjump till helikopterflygning och dödsfarliga motorbåtsturer. August tog priset i mod och tatuerade in en fiskargubbe på högerarmen. Det har pratats något jävulskt om den tatueringen så jag tror både Ville och jag var lika glada som August att ha den gjord till slut.

Vi gjorde alla tre den ultimata Bucket List avcheckningen. Bungyjump.

Och förmodligen var det väll det konstigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Dödsångesten brottas med adrenalinet och skapar en blandning av magont och lyckorus. Viljorna slåss om man vill krypa ihop i en hög eller springa ut och befrukta någon, vem som helst, bara fira att man lever. Det var enastående, och har man chansen att pröva på det bör man ta den. 

Men även andra delar av kroppen balsameras i Queenstown. Förutom bländande vyer och höga berg, kan man stimulera kalori-konnäsören i sig genom att äta en Fergburger. 250gram av den största och godaste hamburgaren på jorden. Glutenfri, och med en aioli som måste innehålla någon form av ängla-lubrikation.

Jag älskar min syster Helena, men jag skulle gladeligen sälja henne till trafficking för att en gång till få äta en Fergburger.

Allt Gott

Carl-Johan

Lika lätt som en gräsplätt med berg på

Man får ändra sig. Mitt favoritland är Nya Zeeland. Jag vet att jag hade några andra länder innan men man får ändra sig, det är så.
Jag läser en jättespännande bok, jag menar det, den är verkligen skitspännande. Den är också tjock så man bör läsa i den hela tiden för att komma någon vart och inte känna sig dum. Men det går inte, det går bara inte. Jag menar jag sitter ju på bussen och jag försöker verkligen men då kommer ett berg och sen ett till berg och ett till och det är inte vilka berg som helst, nejnej, det är Sagan om ringen-berg, stora gröna och grå Sagan om ringen-berg. Och gräsplätter, massor utav Sagan om ringen-gräsplätter. Tittar man noga så ser man Rohanryttarna rida fram eller Legolasar som springer och spanar. Finns icke tid för bok.

Vi har träffat människor som sagt; "åååh ska ni till Nya Zeeland, ni bara mååste göra Lord of the rings-touren, lova mig att ni gör den Lord of the rings-touren, lova mig!"
Har ni människor varit här? Gå utanför dörren, åk en buss, titta bara ut genom fönstret, Nya zeeland är en enda stor Lord of the rings-tour. Det räcker med att man går och handlar så föreställer man sig hur små Gimlis springer omkring och drar sig i skägget. Det är verkligen en fantastisk ö, löjligt vacker.

Vi snörade på oss våra 7 månader gamla converseskor, satte på oss våra enda men dock påtagligt trasiga par långbyxor, fyllde våra lunchlådor med den billiga pastan som vi kommit att uppskatta så mycket och gav oss ut en solig men kall morgon för att bestiga berg i Nelson, Nya Zealand.

Det bästa med att bestiga berg är att det är gratis och löjligt kul och det sämsta med att bestiga berg är att det är löjligt kul. Så fort du kommit upp på ett berg så ser du ett annat bättre berg och när du väl är uppe på det berget ser du ett till och så fortsätter det tills du ligger i en sluttning med alldels för hög hjärtrytm och bara önskar att du kunde stannat en gång, bara en gång för att vila.

Vi har en liten lek vi brukar leka när vi tycker att vi börjar bli trötta och duktiga upptäckare, vi brukar säga: " Tänk er va, här har nog inte någon nu levande vit man satt sin fot, känner ni? " och det var just detta vi gick omkring och sa och lät oss upprymmas av när Ville brast ut i ett " Amen vafaan, vad är det här? "
"Vadå?"
" Bäää "
Våra huvuden vändes mot en samling getter som var ute på sin dagliga bergsklättring, något de utförde obehagligt lättsamt och enkelt. Vi var vid det här laget nästan halvvägs uppe på vårt tredje berg och började bli ganska nöjda eller trötta och redo för en välförtjänt pastalunch.
" Amen skämtar du med mig eller? Aja vi kan ju inte bli utvandrade av några getter, någon måtta får det ju fan ta mej vara "
Och det höll vi alla med om, någon måtta får det fan ta mej vara. Vit man eller get vi kan inte låta oss slås av endera.

Det är bra när man tävlar mot getter för de tycks bajsa otroligt mycket när de vandrar och det innebär att man lätt genom bajsspåren ser hur långt och högt upp de har gått, det är dock också dåligt för att man lätt ser hur förbannat långt och högt upp de har gått. Dessa getter hade gått väldigt högt upp.

Vi gick tills vi bokstavligen ramlade ihop. Bajset låg fortfarande i sina små irreterande högar av kluttar runt omkring oss och fortsatte så långt vi kunde se uppåt mot toppen. Men nu fick det vara nog. Magen skrek efter lunch och vi beviljade dess böner. I vår strävan efter att vinna över getterna hade vi envist gått med blicken nedåt och helt glömt bort att se vad vi hade runt omkring oss.
Detta blev vår lunchutsikt.

Lunchen var förövrigt förbannat god.

Vi stannade där länge och när vi sedan med nyvunna hål i byxor eller fläckar på våra kläder tagit oss ner mötte vi några Nya Zealändare som var ute och gick med hunden. De granskade oss med frågande och lätt hånleende blickar och frågade vart vi hade varit. Vi svarade glatt att vi varit och bestigit några berg och pekade stolt upp mot kolossen bakom oss.
" Haha jaha, dem där gamla kullarna. Det där mina vänner är kullar, inte berg, haha" svarade en av dem och fick en medhållande blick från sin vän. " Vänta bara tills ni får se bergen... "
" Hahahahaha" skrattade vi och frågade istället om man kunde dricka vattnet från floden som rann bredvid den väg där vi stod.
" Jajamen, drick på bara "
Det gjorde vi. Väl hemma kurerade vi våra blåsbeprydda fötter och vilade ett par timmar. Ville och jag som hade druckit ur floden gick på toaletten ett par gånger, magen krånglade.

Det blev en bra dag. Calle hade tagit med sig sin 80kronors super-högtalare och ur den spelade vi medan vi klättrade Sagan Om Ringen soundtracket på hög volym. Vi har knappt spenderat en vecka här men jag är säker på att jag tjingpaxat det bästa landet, mitt favoritland Nya Zealand.

Och så ni vet, det var berg, jag lovar.
/August

Vin-Ravelli