Lika lätt som en gräsplätt med berg på

Man får ändra sig. Mitt favoritland är Nya Zeeland. Jag vet att jag hade några andra länder innan men man får ändra sig, det är så.
Jag läser en jättespännande bok, jag menar det, den är verkligen skitspännande. Den är också tjock så man bör läsa i den hela tiden för att komma någon vart och inte känna sig dum. Men det går inte, det går bara inte. Jag menar jag sitter ju på bussen och jag försöker verkligen men då kommer ett berg och sen ett till berg och ett till och det är inte vilka berg som helst, nejnej, det är Sagan om ringen-berg, stora gröna och grå Sagan om ringen-berg. Och gräsplätter, massor utav Sagan om ringen-gräsplätter. Tittar man noga så ser man Rohanryttarna rida fram eller Legolasar som springer och spanar. Finns icke tid för bok.

Vi har träffat människor som sagt; "åååh ska ni till Nya Zeeland, ni bara mååste göra Lord of the rings-touren, lova mig att ni gör den Lord of the rings-touren, lova mig!"
Har ni människor varit här? Gå utanför dörren, åk en buss, titta bara ut genom fönstret, Nya zeeland är en enda stor Lord of the rings-tour. Det räcker med att man går och handlar så föreställer man sig hur små Gimlis springer omkring och drar sig i skägget. Det är verkligen en fantastisk ö, löjligt vacker.

Vi snörade på oss våra 7 månader gamla converseskor, satte på oss våra enda men dock påtagligt trasiga par långbyxor, fyllde våra lunchlådor med den billiga pastan som vi kommit att uppskatta så mycket och gav oss ut en solig men kall morgon för att bestiga berg i Nelson, Nya Zealand.

Det bästa med att bestiga berg är att det är gratis och löjligt kul och det sämsta med att bestiga berg är att det är löjligt kul. Så fort du kommit upp på ett berg så ser du ett annat bättre berg och när du väl är uppe på det berget ser du ett till och så fortsätter det tills du ligger i en sluttning med alldels för hög hjärtrytm och bara önskar att du kunde stannat en gång, bara en gång för att vila.

Vi har en liten lek vi brukar leka när vi tycker att vi börjar bli trötta och duktiga upptäckare, vi brukar säga: " Tänk er va, här har nog inte någon nu levande vit man satt sin fot, känner ni? " och det var just detta vi gick omkring och sa och lät oss upprymmas av när Ville brast ut i ett " Amen vafaan, vad är det här? "
"Vadå?"
" Bäää "
Våra huvuden vändes mot en samling getter som var ute på sin dagliga bergsklättring, något de utförde obehagligt lättsamt och enkelt. Vi var vid det här laget nästan halvvägs uppe på vårt tredje berg och började bli ganska nöjda eller trötta och redo för en välförtjänt pastalunch.
" Amen skämtar du med mig eller? Aja vi kan ju inte bli utvandrade av några getter, någon måtta får det ju fan ta mej vara "
Och det höll vi alla med om, någon måtta får det fan ta mej vara. Vit man eller get vi kan inte låta oss slås av endera.

Det är bra när man tävlar mot getter för de tycks bajsa otroligt mycket när de vandrar och det innebär att man lätt genom bajsspåren ser hur långt och högt upp de har gått, det är dock också dåligt för att man lätt ser hur förbannat långt och högt upp de har gått. Dessa getter hade gått väldigt högt upp.

Vi gick tills vi bokstavligen ramlade ihop. Bajset låg fortfarande i sina små irreterande högar av kluttar runt omkring oss och fortsatte så långt vi kunde se uppåt mot toppen. Men nu fick det vara nog. Magen skrek efter lunch och vi beviljade dess böner. I vår strävan efter att vinna över getterna hade vi envist gått med blicken nedåt och helt glömt bort att se vad vi hade runt omkring oss.
Detta blev vår lunchutsikt.

Lunchen var förövrigt förbannat god.

Vi stannade där länge och när vi sedan med nyvunna hål i byxor eller fläckar på våra kläder tagit oss ner mötte vi några Nya Zealändare som var ute och gick med hunden. De granskade oss med frågande och lätt hånleende blickar och frågade vart vi hade varit. Vi svarade glatt att vi varit och bestigit några berg och pekade stolt upp mot kolossen bakom oss.
" Haha jaha, dem där gamla kullarna. Det där mina vänner är kullar, inte berg, haha" svarade en av dem och fick en medhållande blick från sin vän. " Vänta bara tills ni får se bergen... "
" Hahahahaha" skrattade vi och frågade istället om man kunde dricka vattnet från floden som rann bredvid den väg där vi stod.
" Jajamen, drick på bara "
Det gjorde vi. Väl hemma kurerade vi våra blåsbeprydda fötter och vilade ett par timmar. Ville och jag som hade druckit ur floden gick på toaletten ett par gånger, magen krånglade.

Det blev en bra dag. Calle hade tagit med sig sin 80kronors super-högtalare och ur den spelade vi medan vi klättrade Sagan Om Ringen soundtracket på hög volym. Vi har knappt spenderat en vecka här men jag är säker på att jag tjingpaxat det bästa landet, mitt favoritland Nya Zealand.

Och så ni vet, det var berg, jag lovar.
/August