Du och jag, Bongo

Det är morgon på Gilli Trawangan och ödlorna kvittrar sitt ödlekvitter medan en och annan häst-och-vagntaxi bjällrar förbi på vägen utanför. Vi har precis vaknat i vår loftbungalow och läst några sidor i våra Dennis Lehaneböcker. Jag och katten Bongo sitter på balkongen och skriver. Bongo skriver ju förstås inte lika mycket som han åmar sig mot kanten på iPod:en och slickar överbliven bananpannkaka från mitt ben, men han bidrar ändå med en viss mängd konstruktiv kritik till inlägget. Vi är kompisar jag och Bongo och även fast han ibland är lite korkad och gärna vill ligga på ens ansikte när man läser eller gosa med ens fötter när man går, är han en ganska trevlig katt.

Gilli Trawangan är den största av tre Gilli-öar och ligger ett ganska långt stenkast från ön Lombok i Indonesien. Det finns inga bilar eller mopeder här, och inga vägar heller för den delen. Människorna här UPPFANN semester. Det verkar inte vara någon som jobbar med något här. De står mest och hänger på icke-vägarna och slänger emellanåt in ett "Yes my prend" när man går förbi. Inte för att de verkar vilja sälja något särskillt, utan mest för att det känns bättre att säga något än att bara stå. Och det kan man ju förstå.

De senaste dagarna har vi sysselsatt oss med fridykning. En sport som helt enkelt går ut på att simma så långt ned under vattnet som möjligt; meningslöst kan tyckas, men oj så kul. Man tar en pinne, simmar så långt ned man kan och sticker ned pinnen på botten. Hittills har vi kanske kommit ned tio meter. August vinner oftast, men det beror ganska mycket på att jag får ont i näsan när jag simmar för långt ner.

Det är ungefär så dagarna går här. Man slår upp ögonen, man slår upp sin Lehanebok. Man äter bananpannkaka, man läser sin Lehanebok. Man leker fridykare, man läser sin Lehanebok, och sedan somnar man med Bongo liggandes på magen. För hur mycket vi än skulle vilja läsa Dennis Lehane HELA dagen, så hör man ändå en förälders röst i bakhuvudet påminna om att man måste njuta av det fina vädret (ja, jag hade en rätt hård uppväxt) så därför växlar vi på det här sättet mellan Lehane och friluftsliv.

På onsdag flyger vi till Australien. Vi börjar i Darwin på Australiens nordkust och ska sedan bussluffa hela östkusten ner till Sydney. Förhoppningsvis har vi fyra olika ställen vi kommer kunna bo på. För välplanerade och förutseende som vi är, har vi ju charmat olika Australienare som vi träffat på vägen och bjudit in oss själva till deras hus. Vilket är bra eftersom budgeten vi satte för resan visade sig vara i det lilla laget. Så alla ni som är skyldiga mig pengar - ni vet vilka ni är - kan vänta er ett telefonsamtal inom kort.

Slutligen skulle jag vilja gratulera mig själv till att ha blivit Morbror för andra gången på tre månader och sjunde gången på tjugo år. Det är ju ganska bra jobbat. Love och Mira heter de fina tillskotten till min tidigare så medlemsfattiga familj. Men jag ska ju inte sitta här och bara rent fräckt gratulera mig själv. Självklart förtjänar ju Bongo också ett erkännande. Nu är jag ju inte helt insatt i alla släkttermer men jag skulle tro att han kvalificerar som någon slags avlägsen kusin, så: grattis också till Bongo.


Kramar från Ville

Aj älskling, du klämmer min hand

Jag har förutom min egen, mycket liten erfarenet av förlossningar. Men amerikanska familjekomedier har fått mig att förstå att det även för mannen kan vara en ansträngande upplevelse.

Vi har hyrt bil på Bali. Som den enda medlemmen i trion utan körkort satt jag snällt i baksätet och låtsasbråkade med mitt låtsassyskon, men det var inte utan ansträngning jag höll mig lugn och fridfullt tyst.
Sju meter från biluthyrningen kör vi in i en järnstolpe som viker in sidospegeln, på ljudet låder det inte som att det är någon större skada skedd men lik väl kryper hjärtat upp i halsgropen och övertygelsen växer om att bilen efter den här färden inte kommer kunna öppnas utan svets.
Den vänstertrafikerade vägen är fylld med tusentals tutande mopededister och lastbilsförare som förblindade av vana kör på de smala vägarna som om det vore autobahn. Vid första filbytet, nu ungefär tio minuter in i färden, blir vi stoppade av polisen. På biluthyrningen hade man informerat oss om att man inte behöver något internationellt körkort för att hyra bil på Bali, men om man nu nödvändigtvis måste bli stoppade av polisen så bör man stoppa till dom en liten peng för att "det är lite olagligt att inte ha internationellt körkort"

Efter att ha betalt den korrumperade polisens nästkommande sex middagar, styrde vi mot kusten där kartan talade för att trafiken skulle vara lite glesare. Och mycket riktigt, svarta avgaser och tutande mopeder ersattes med palmer och risfält. Med Bo Kaspers Orkester sassandes på högsta volym styrde vi mot östkusten, och överallt omkring oss omgavs vi av antingen svallande vågor eller majestätiska berg.
Efter några timmars bilåkning och allsångsskrålande bestämde vi oss för att för att försöka hitta ett boende, vilket visade sig vara hur lätt som helst. Första högersväng tog oss till ett billigt "Eat, Pray, Love"-liknande paradisresort där värdinnan bjöd på både frukost och middag.

Efter en god natts sömn körde vi vidare mot mot bergen där vi hade blivit informerade om att det fanns vulkaner att bestiga. Vår guldiga minibil, döpt till Conny, gjorde sitt bästa för att komma hela vägen upp för de bergiga vägarna. Med full gas på ettans växel och en hel del uppmuntrande tillrop kom vi till slut fram till den lilla byn Kintamani precis vid foten av Mount Batur. Vi hittade ett billigt boende vid en närbeliggande sjö och bokade in oss på en vulkanvandring där vi skulle få se soluppgången. Efter ett par tvivelaktigt vidbrända kycklingspett gick vi och la oss för att spara krafter inför morgondagens vandring. 

03.28 väcktes vi av ett hurtigt "Miste mister, we leave in phiphteen minute". Vi fick varsin vattenflaska och en klapp på axeln, sen började vår bergsexpedition. Guiden som hade sålt in vandringen till oss hade garanterat att femåringar och fulla tyskar gick den här leden varje dag så att mitt i natten utan varken frukost eller ficklampa gå upp för en vulkan skulle inte bli några som helst problem för oss. Vandringen tog nästan två timmar, och såvida inte den vandrande femåringen var en provrörsbefruktning av alpmannen Ötzi och en sten så ljög vår guide.
Men lika nöjda var vi för det, en äggmacka i soluppgången på en vulkan i Indonesien är det inte alla som har fått vara med om. (Nu var det visserligen molnigt så man inte såg handen framför sig och jag är glutenallergiker så mackan kunde man ju glömma, men minnets finurliga förmåga har sett till att jag kommer minnas det som en bländande vacker upplevelse och en strålande frukost).


På vägen ner fick vi känna på ånga från den fortfarande aktiva vulkanen och lekte Sagan om Ringen. Ville var Legolas, August var yx-dvärgen och jag var Stig Bergling. August och Ville undrade vad Stig Bergling gjorde på ett vulkanberg och jag hade inte något bra svar, men om Stig Bergling nu var på Bali är jag övertygad om att han skulle gömma sig uppe på vulkanberget.


Med nyvunnen världsupptäckarlust gav vi oss återigen ut på vägarna. In med Bo Kaspers i högtalarna och ner med rutorna. Bilfärden gick perfekt, vi körde nästan av vägen för att August såg en vacker kvinna och backade in i en stolpe. Men bilen är tillbakalämnad helt utan skråmor och vårat resesinne är fyllt med nya erfarenheter.

Och trots att jag ibland kan ha agerat lite baksätesförare med utrop som ''Akta tanten!'' eller ''Lek inte med bilen'', så tror jag - efter att ha utsatts för den stressbehärskning det innebär att sitta i baksätet på en skrothög som körs på fel sida av vägen av en förare som bara haft körkort i ett halvår - att min blivande hustru kommer bli mycket nöjd med min prestation under våra barns förlossningar.





/Carl-Johan

Kapitel 2: Return of the Furn

Vi firade vår jul, vi sa våra adjö till våra vänner och vi begav oss till Koh Lanta för att möta dem. Handen darrade när den fattade den kalla lugnande ölen. Jag tror nog vi alla var nervösa, vi sa inte mycket och blickarna sökte efter något avikande och främmande i mörkret. Jag tror vi satt så i 30 minuter, tysta. och så plötsligt som från ingenstans såg jag den vita linneskjortan lysa runt den runda formen som kom vandrande mot oss i mörkret. Personen hade tre följeslagare och de alla liksom studsade fram emot mig där jag satt tryggt i min stol, det gick snabbt upp för mig att jag borde resa mig och kanske studsa jag också. Med ens framhävdes deras ansikten och jag kände hur rädslan i mig försvann och omvandlades till lycka och glädje. De var nära nu och jag kände att jag behövde säga något.
" Pappa! Faan va kul och se dig! "

--

Det är spännande hur man kan kastas mellan verkligheter på det sättet. Vi är ju ute och reser, har varit det i fyra månader och jag har inte ens ringt hem. Gå från det till att sen träffa sin familj på stranden i Thailand. Trots det kom det väl kanske lägligt iallafall. Halva resan har gått, strax efter att vi sa hej då till min familj lämnade vi Thailand och vad jag kallar sydostasien; Vietnamn,Kambodja,Laos,Thailand och vi befinner oss nu i Kuala Lumpur i Malaysia. Det är liksom ett nytt kapitel, eller kanske mer, en ny bok. Nu väntar något helt annat, nu väntar Australien, Bali och Nya Zeeland...


När man träffar sin familj så plötsligt på andra sidan jorden och gråter en skvätt när man sedan efter tre dagar skiljs åt är det lätt att tänka på vad man egentligen saknar, vad är det jag vill ha hemma? Här är en lista på en del av sakerna som jag saknar:


- att sluta jobbet en fredag
- när mamma säger att jag är hennes gosegnos
- vakna bakis i sängen en lördag och veta att man inte behöver göra något idag
- ropa från sängen till mamma och fråga om jag kan få köpa pizza till frukost och att hon sedan säger ja.
- äta pizzan
- melodifestivalen

Det jag saknar är saker som symboliserar lugn, trygghet och hem. Jag menar jag har ju vaknat jättemånga gånger bakis och inte haft något att göra under den här resan, och jag har ätit pizza, mer än två gånger. Men det är inte samma sak, det är det aldrig. Men samtidigt så vet jag att när jag kommer hem så kommer jag att tröttna på pizzan, och vad jag än hoppas på så kommer melodifestivalslåtarna  ändå att vara lika dåliga iår, men det är okej och det är så ska det vara. Jag längtar inte hem, jag ser bara fram emot att komma hem, när jag väl gör det.

Nej jag kan inte vara mer nöjd och glad än jag är nu. Vi har precis avslutat vår första bok och hoppar med glädje direkt in i den nya. Resan har passerat mitten och man räknar inte längre hur många dagar man rest utan istället hur många dagar det är kvar. Vi räknade häromdan, det är jättemånga. Skönt. Tryggheten och lugnet har vi hittat i nya rutiner eller småsaker, som att läsa massa böcker och nörda in oss på olika författare, eller hitta en resturang och gå dit, ofta. För mig funkar det även bra att ha en liten plan, eller något att se fram emot hela tiden.

Nästa sak att se fram emot: Surfingläger.
Nästa sak att oroa sig för: 150 m bungyjump. (fast så har det varit ett tag nu)

Om ni tvekar på att vi har det bra, eller om ni bara undrar hur vi har det så titta på bilderna nedanför. Så, eller snarare EXAKT så har vi det.
puss
/august

Att erövra världshaven