Aj älskling, du klämmer min hand

Jag har förutom min egen, mycket liten erfarenet av förlossningar. Men amerikanska familjekomedier har fått mig att förstå att det även för mannen kan vara en ansträngande upplevelse.

Vi har hyrt bil på Bali. Som den enda medlemmen i trion utan körkort satt jag snällt i baksätet och låtsasbråkade med mitt låtsassyskon, men det var inte utan ansträngning jag höll mig lugn och fridfullt tyst.
Sju meter från biluthyrningen kör vi in i en järnstolpe som viker in sidospegeln, på ljudet låder det inte som att det är någon större skada skedd men lik väl kryper hjärtat upp i halsgropen och övertygelsen växer om att bilen efter den här färden inte kommer kunna öppnas utan svets.
Den vänstertrafikerade vägen är fylld med tusentals tutande mopededister och lastbilsförare som förblindade av vana kör på de smala vägarna som om det vore autobahn. Vid första filbytet, nu ungefär tio minuter in i färden, blir vi stoppade av polisen. På biluthyrningen hade man informerat oss om att man inte behöver något internationellt körkort för att hyra bil på Bali, men om man nu nödvändigtvis måste bli stoppade av polisen så bör man stoppa till dom en liten peng för att "det är lite olagligt att inte ha internationellt körkort"

Efter att ha betalt den korrumperade polisens nästkommande sex middagar, styrde vi mot kusten där kartan talade för att trafiken skulle vara lite glesare. Och mycket riktigt, svarta avgaser och tutande mopeder ersattes med palmer och risfält. Med Bo Kaspers Orkester sassandes på högsta volym styrde vi mot östkusten, och överallt omkring oss omgavs vi av antingen svallande vågor eller majestätiska berg.
Efter några timmars bilåkning och allsångsskrålande bestämde vi oss för att för att försöka hitta ett boende, vilket visade sig vara hur lätt som helst. Första högersväng tog oss till ett billigt "Eat, Pray, Love"-liknande paradisresort där värdinnan bjöd på både frukost och middag.

Efter en god natts sömn körde vi vidare mot mot bergen där vi hade blivit informerade om att det fanns vulkaner att bestiga. Vår guldiga minibil, döpt till Conny, gjorde sitt bästa för att komma hela vägen upp för de bergiga vägarna. Med full gas på ettans växel och en hel del uppmuntrande tillrop kom vi till slut fram till den lilla byn Kintamani precis vid foten av Mount Batur. Vi hittade ett billigt boende vid en närbeliggande sjö och bokade in oss på en vulkanvandring där vi skulle få se soluppgången. Efter ett par tvivelaktigt vidbrända kycklingspett gick vi och la oss för att spara krafter inför morgondagens vandring. 

03.28 väcktes vi av ett hurtigt "Miste mister, we leave in phiphteen minute". Vi fick varsin vattenflaska och en klapp på axeln, sen började vår bergsexpedition. Guiden som hade sålt in vandringen till oss hade garanterat att femåringar och fulla tyskar gick den här leden varje dag så att mitt i natten utan varken frukost eller ficklampa gå upp för en vulkan skulle inte bli några som helst problem för oss. Vandringen tog nästan två timmar, och såvida inte den vandrande femåringen var en provrörsbefruktning av alpmannen Ötzi och en sten så ljög vår guide.
Men lika nöjda var vi för det, en äggmacka i soluppgången på en vulkan i Indonesien är det inte alla som har fått vara med om. (Nu var det visserligen molnigt så man inte såg handen framför sig och jag är glutenallergiker så mackan kunde man ju glömma, men minnets finurliga förmåga har sett till att jag kommer minnas det som en bländande vacker upplevelse och en strålande frukost).


På vägen ner fick vi känna på ånga från den fortfarande aktiva vulkanen och lekte Sagan om Ringen. Ville var Legolas, August var yx-dvärgen och jag var Stig Bergling. August och Ville undrade vad Stig Bergling gjorde på ett vulkanberg och jag hade inte något bra svar, men om Stig Bergling nu var på Bali är jag övertygad om att han skulle gömma sig uppe på vulkanberget.


Med nyvunnen världsupptäckarlust gav vi oss återigen ut på vägarna. In med Bo Kaspers i högtalarna och ner med rutorna. Bilfärden gick perfekt, vi körde nästan av vägen för att August såg en vacker kvinna och backade in i en stolpe. Men bilen är tillbakalämnad helt utan skråmor och vårat resesinne är fyllt med nya erfarenheter.

Och trots att jag ibland kan ha agerat lite baksätesförare med utrop som ''Akta tanten!'' eller ''Lek inte med bilen'', så tror jag - efter att ha utsatts för den stressbehärskning det innebär att sitta i baksätet på en skrothög som körs på fel sida av vägen av en förare som bara haft körkort i ett halvår - att min blivande hustru kommer bli mycket nöjd med min prestation under våra barns förlossningar.





/Carl-Johan