Övermod och näsbrännor

Jag har fått så otroligt mycket färg.
Själv vill jag gärna säga att jag ser ut som Usain Bolt men han är lite längre än vad jag är så jämförelsen är inte perfekt.
En av de största anledningarna till min nyblivna hudfärg är att vi har börjat surfa, vilket har blivit ett välkommet tillskott till våra annars ganska händelselösa dagar. Det krävs fantasi för att lyckas fylla dagarna med meningfulla aktiviteter i Australien. Något så banalt som att ta ut pengar tar flera timmar att planera och att tvätta, det tar dagar. Så när vi nu lyckats hitta en aktivitet som både gör oss bruna och dessutom känns meningsfull, gör vi den dagarna långa.

Surfdebuten skedde egentligen först i Indonesien. Vi bodde på en ö som hette Lombok där man kunde ta billiga surfkurser. Två fjuniga pojkar som pratade tvivelaktig engelska visade oss med begränsad pedagogik grunderna till att surfa.
På en havsbotten av sylvassa koraller och med tsunamivågor till hjälp lyckades vi i korta perioder stå upp på brädan eller "the boat" som vår guide kallade den. Det var med smärtande fötter och såriga bröstvårtor som vi -långt från den manliga surfarvisionen av oss själva- bestämde oss för att hålla på surfingen ett tag.

Tills nu då.
Med plåster på bröstvårtorna och med solkrämsskyddad näsa bestämde vi oss för att ta en surflektion. Med en grupp på närmare tjugo personer, alla iklädda röda t-shirts, började vi långsamt förstå hur man skulle lyckas ta sig fram. Och faktiskt så lyckades vi riktigt bra. Det visade sig att den hårda introduktion vi fick till surfandet fungerade som Mr Miyagi-träning, allt det som var omöjligt i Indonesien kändes plötsligt skitlätt - wax on, wax off.

Men det går i vågor, plötsligt ligger man och hostar saltvatten som en kapsejsad sjöman och skriker ur sig sin ilska, fullständigt oföstående till varför någon vill surfa.

Våra tre mest kreativa svordomar är:
3. Rövmango - Kort och koncist, mycket tryck och svåröversatt.
2. Kukbröd - Kreativt, fritt för tolkning.
och den riktigt ocensurerade
1. Fittpitt - också den fri för tolkning, väldigt bra när man har ont om tid då det går snabbt att säga.

Kvinnan i receptionen varnade oss i morse när vi lånade surfbrädor att det är rough seas och att om vi inte är så erfarna så kan man alltid surfa på den "lugnare stranden" på andra sidan stan, men eftersom hela havet var fullt med surfande åttaåringar tog vi inte någon större notis vid hennes varning.
Lugnare stranden härmade vi med tungan under läppen medans vi simmade ut i de pulserade vågorna men mycket riktigt... det fanns ju inte en chans i helvetet att komma upp på vågorna.

Men vi kämpar vidare, det är svårt, men otroligt roligt. Förhoppningsvis får vi förutom färg också lite träning, ett steg närmare Usain Bolt.. Just nu är det kanske en bit kvar om jag ska vara helt ärlig, man kanske kan säga att jag har lite samma färg som Lionel Richie, fast med väldigt röd näsa.

Det är idag sex månader sen vi med snusnäsdukar vinkade av våra familjer från finlandsärjan. 184 dagar.
Ja, fan vad länge vi har varit borta.
Vi saknar er, allihop. Varenda en.


Allt Gott
Carl-Johan