Dansa in i ån

Med nyvunnet mod tog vi den sista biten av den transibiriska järnägen som en dans på ett väldigt dansvänligt golv. Inte nog med att vi hade köpt både bröd och youghurt, vi hade även toalettpapper så vi slapp torka oss med Snickers-papper i ändan, väldigt praktiskt..

Ankomsten till Peking var som väntat, väldigt välkommnande. Den lilla sträckan mellan tågstationen och vårt hostel var enligt vår karta inte mycket mer än några minuters promenad, så vi beslutade oss för att spara taxipengarna och vandra dit med våra mer eller mindre jättetunga väskor. Mycket riktigt hade vi missat skalanvisningen som talade för att sträckan kanske inte var helt promenadvänligt, men vi bet i den sura hunden och tog på oss vårt allra bästa promenadhumör.
Sex kilometer senare och vad som inte kan definieras som något annat än en mindre insjö av svett kom vi fram till vårat faktiskt ganska lyxiga hotel, där vi sjönk ner i nytvättade lakan i vårt luftkonditionerade rum och tittade på den kinesiska upplagan av "Sikta mot stjärnorna".

Eftersom vi bara hade tre dagar i Peking gav vi oss iväg tidigt morgonen därpå för att få i oss så mycket som möjligt av den kinesiska huvudstaden.

När vi var klara med den förbjudna staden och andra fullt sevärda sevärdheter beslutade vi oss för att besöka pärlmarknaden, i hopp om att kunna byta ut våra inte alls välluktande skor till en fräschare variant. Femtiosex minuter senare hade vi helt slutat prata med varandra och svor högt över att det kunde vara så J-VLA svårt att få tag på en taxi i en av världens störsa huvudstäder - vi kan nu i efterhand erkänna att vi kan ha gjort något litet fel i taxiletandet. Vi bytte taktik och började gå längre in på smågatorna och tillslut blev vi iallafall uppplockade av en taxi som tog oss till vårt mål.
Pärlmarknaden är: för att vara rakt på sak, en helvetes massa prylar samlade i ett stort shoppingcenter. Man skulle kunna likna det vid att vara den enda läkaren i ett sjukhustält för skadade soldater eller kanske snarare den enda friska människan i en postapokalyptisk zombiestad. Folk drar i en och trycker upp allt från plånböcker till näshårstrimmers i ansiktet på en och intygar på att allting är av bästa kvalitet.

Trötta av tre timmars prutande begav vi oss hem och la oss tidigt för att ha ork inför kommande dags busstur till kinesiska muren. För cirka hundra svenska kronor skulle vi få åka privat buss till muren, lunch, inträde till de ställen vi skulle besöka och en engelsktalande guide. Vi tyckte det lät lite väl billigt, men kvinnan som hade rekommenderat det var trevlig och vi litade på henne.

Och mycket riktigt, bussresan var ingen bluff, men kanske lite väl mycket av en penisionärsrunda. Förutom att ta oss till muren och med ett - för att vara guide - tvivelaktigt uttal berätta diverse legender, fick vi också prova te, lära oss om jade-sten och titta på hur man utvinner silke. Guiden var tjenis med olika turistattraktioner som i enkla drag gick ut på att vi, runtvallade som får, fick en femminuters runttur och sedan blev inledda i souvenirshoppen. Men även om man inte fick känna sig som en äventyrslysten backpacker var det väl värt den hundralappen.

Dagen avslutades med att vi fick fotmassage och en tibetansk hälsoundersökning; det visade sig att alla tre hade njurprobem, men att det precis som min glutenallergi kunde botas för den runda summan åttahundra kronor.

Efter en tredje dags vandrande i ett myllrande Peking var det dags att lämna staden. Det tåg vi planerade att ta visade sig vara bokat i fel månad, så det blev flyg till Hong Kong.

Och här sitter vi nu, att det är eftermiddag och att vi sitter på ett internetcafé hindrar inte befolkningen från att sjunga kareoke, vi börjar ana ett samband mellan kvalitén på kinesernas sångröst och deras bristande etablering på den internationella musikscenen.

Med nyfikna sinnen dansar vi vidare in i den kareokeljudande neon-staden.

// Johnny (som Carl tydligen heter på kinesiska)